Profilbild
Fores – Forum för Reformer och Entreprenörskap

Ska det vara så svårt att vara en normal människa?

*Följande skrevs efter en AW med åtskilliga droppar vin i blodet samt med Pink Floyd som bakgrundsmusik.

Det må vara en melodramatisk titel, men som många här säkert känner igen sig vid kan man nu för tiden uppleva en slags ”trängd” känsla i att ha rimliga och medmänskliga åsikter. Jag praktiserar ju, som ni kanske läst i förra blogginlägget, på en tankesmedja vid namn Fores i Stockholm. Det är en fantastisk arbetsplats med härliga människor som besitter sunda värderingar. Tankesmedjan har gröna och liberala intentioner. Vi jobbar med digitalisering, ekonomiska reformer, klimatfrågor och migration/integration. Det här är frågor vi kanske tar för givet som viktiga samhälleligt korrekta sådana, men något jag kanske inte insett förut är att dessa frågor till viss del kan vara kontroversiella ur vissa högljudda grupperingar i samhällets synpunkt.

Migration/integration är ju en särskilt delikat fråga i dagsläget och detta kan ju självklart leda till politiska diskussioner på diverse rundabordsdiskussioner som är relativt avhållsamma, när partier numera väljer en mer stram politik på området. Men något jag kanske inte insett förut är att detta kan leda till hat från dessa tidigare nämnda högljudda grupperingar. Detta fick mig att fundera på vägval i livet och potentiella konsekvenser av dessa. Om det nu även till och med lockar hat att prata om dessa frågor, vad innebär det då att jobba med dessa frågor på en högre politisk nivå?

Jag har någon slags idé om att jag potentiellt vill påverka vår samhällsinriktning så småningom, om än dock jag inte klurat ut hur jag vill göra det. Men att bli en offentlig person nu för tiden är uppenbarligen inte något man ska ta lätt i beaktning, då det har många oönskade konsekvenser.

Det kan vara okej att få ett hatmail då och då som man enkelt raderar. Men vad händer när dessa människor knackar på ens dörr? Vad väljer man att göra då? Kämpa för det man tror på? Säga upp sig? Otaliga personligheter i det offentliga rummet upplever detta som sin vardag och jag har nog inte tänkt på tidigare hur lätt det är att hamna i en situation där detta blir en realitet när man jobbar med något man själv tycker är viktigt, såsom klimathotet och migration/integration.

Det är då med detta jag menar att jag upplever mig trängd in i ett hörn. När man nu står här, 25 bast, på randen till att välja professionell karriär, vill man lite fly tillbaka in i studentlivets härliga bubbla igen. Där attackeras man ju inte av insikten att det mörkbruna och klimatförnekarna tar upp allt mer plats i det offentliga rummet på samma sätt. Jag säger inte att en professionell karriär inom ett politiskt ämne är oönskvärd på grund av detta, snarare att det är svårare än jag trodde att vara en normal människa i ett samhälle som inte funkar lika bra för kommande generationer, som det gjorde för de gångna (åtminstone i vårt kära i-land Sverige).

Vi ser tydligt hur upplevd förändring av välfärd och levnadsstandard påverkar sättet vi tänker på om våra medmänniskor. Att man inte har samma möjligheter att skaffa det där huset eller levnadssättet som ens föräldrar hade påverkar vår bild av samhällsutvecklingen. En del väljer att skylla det på utsatta grupper, en del lever på som vanligt genom att sysselsätta sig med dagens samhälles tröstsamma förströelser. Men en del andra börjar fundera och eventuellt oroa sig över vad konsekvenserna blir när dessa två grupper får leva sina liv helt avskilda ifrån varandra, i kombination med att samhället gradvis skiftar bortom oigenkännlighet.

Jag upplever en slags trängd känsla i detta. Trängd i den mening att det plötsligt har blivit kontroversiellt att tro på det som jag tar som allmän kännedom, såsom klimathotet och mänskliga rättigheter. Man ska nu för tiden uppenbarligen acceptera att människor är så pass polariserade att en del gladeligen utdömer andra medmänniskor som ”ett hot mot nationen” och att de ”borde dö för sina åsikter”, bara för att man tror på något som borde vara självklart. Något som vi kan lösa, om det bara inte hade varit för denna polarisering och åtföljande polariserade politiska situation. Att vi ska behöva anpassa oss till vad (åtminstone först) en minoritet tycker i migrationsfrågan, att vi ska behöva anpassa oss till klimatförnekare och kapitalets tillväxtkrav i fråga om att möta klimathotet. Det är ju inte orimligt att tycka att man vill ha en framtid för sina potentiella barn och att samma medmänsklighet och respekt som man kan visa för sina vänner ska visas för andra människor på jakt efter skydd från krig? Kapitalets tillväxtkrav går ju även att också att bemöta med det vi kallar cirkulär ekonomi och grön tillväxt! Att nu hela det politiska etablissemanget väljer att strama åt sin migrationspolitik är för mig helt världsfrånvänt. Att åtgärder som grön skatteväxling, varuväxling och höjd bensinskatt inte redan är gjort är för mig helt världsfrånvänt. Att vi, alla dessa normala människor där ute, nu står vid sidan av och beskådar detta utan mer aktion gör mig nästan likgiltig. Vafan liksom?

Tack Greta, Fridays for Future och mina kollegor som vågar stå upp för klimatet och migrationsfrågan. Tack alla andra okända där ute som står upp och historiskt sett har stått upp för saker. Det finns ju uppenbarligen en risk med att stå upp för saker, så tack. Det blir spännande att se i framtiden vad det blir av alla oss normala.

Nu vill jag bara säga att jag lite fult utnyttjade detta tillfälle att skriva av mig, men detta är en reflektion från en orolig millenial som testar på att jobba med politik, så tyckte ändå att det var relevant här. Med det sagt lovar jag att återkomma mer om min faktiskt väldigt stimulerande tid här på Fores – och berätta mer om hur det går såklart! Och det var asfett att hälsa på Clara på Galapagos förresten, skickar med en bild därifrån också, utöver bilden på två av mina praktikantkollegor på Fores under dagens AW!

*Omslagsbilden för blogginlägget är från Roger Waters Turné förra året som Clara tog med mig på. På grisen i förgrunden står det ”Stay Human”.

Lämna en kommentar