Profilbild
National University of Singapore

Att plugga i Asien

Hej igen! Nu har halva tiden på NUS gått. Varför går det så fort? Jag önskar att man kunde fånga tiden och hålla fast den.

Efter så här pass lång tid i det singaporianska skolsystemet, har jag samlat på mig en hel del anekdoter som både är roliga och meningsbärande.

I väst hör man mycket om hur det är att studera i Asien. Skräckhistorier om det kinesiska högskoleprovet och om plugghets ger en en väldigt dramatisk bild av det hela. Jag skulle nog säga att det inte matchar verkligheten i Singapore, inte 100%. Universitetssystemet här är väldigt inspirerat av det amerikanska. Man pluggar alla kurser samtidigt, man har midterms och finals, inlämningar och bara genom att vara på campus kan man se att de lägger mycket resurser på sport och idrotts-studenter. Alla går dessutom runt med NUS tischor av olika slag. På vissa står det NUS FASS, på andra NUS Business School osv osv. Folk vill alltså gärna visa upp vilken grupp de tillhör. Men innan jag berättar mina anekdoter tänker jag faktiskt ge er lite backstory om Singapore. Den blev kanske liiiite längre än vad jag hade tänkt mig, men ni får skippa det om historia inte är er grej.

Lite backstory

Om ni har missat det så är Singapore en så kallad stadsstat med ett dominerande parti, The Peoples Action Party (PAP) som har haft makten sedan Singapore blev självständigt från Malaysia 1965. Fram till andra världskriget var Singapore faktiskt en brittisk koloni. 1942 blev staden dock kraftigt bombad av japanerna som erövrade den och kallade den för Syonan-To, ”the Light of the South”. Efter andra världskriget, Japans kapitulering och avkoloniseringen i Asien blev Singapore självständigt 1959. Det var då, under det första valet som PAP kom till makten och Lee Kwan Yew blev Singapores första president. PAP har makten än idag och den nuvarande president, Lee Hsien Loong är Lee Kwan Yew:s son. Men efter självständigheten förenade sig Singapore med Malaysia som en delstat (Malaysia är nämligen en federal stat). Det gjorde de eftersom Singapore ändå bara är en liten ö utan några naturresurser och de styrande inte trodde inte de skulle klara sig själva. 1965 blev Singapore dock utslängt av Malaysia. Det finns olika förklaringar till varför det blev så, men jag skulle nog sammanfatta med att PAP tyckte att de var bättre än UMNO, det malaysiska partiet, och var inte rädda för att säga det i internationella medier.

Malaysia gjorde alltså slut med Singapore och Lee Kwan Yew fick panik. Han t o m grät i nationalteve. Men Kwan tog tag i sitt och Singapores liv och bestämde sig för en total makeover, som man gör efter en brake up. Lee Kwan Yew ses som Singapores landsfader och var president i 31 år..Efter det satt han i parlamentet som ”official mentor” tills han dog 2015.

Ideologin bakom Singapore

I Singapores konstitution står det att Singapore är en meritokratisk, multikulturell och multireligiös republik. Visst låter det heeelt fantastiskt? Och det är det också, men bara i teorin. Aspekten som jag vill snacka om idag är dock MERITOKRATI.

Meritokrati. Det är coolt. Alla länder borde vara meritokratiska. Men har man pluggat i Sverige vet man ju att det finns så många olika anledningar till att meritokrati inte riktigt fungerar pga strukturella anledningar till varför vissa får bra betyg och inte andra osv osv. Singapore kallas ofta för ”a YES country” för att medborgarna alltid säger ja till allt det regeringen säger (det är ju ett enpartisystem så det kanske inte så konstigt). MEN de flesta här i Singapore tror på att det är meritokratiskt. Åtminstone de flesta ungdomarna på NUS.

På grund av detta hade vi i kursen Ethnicity and Nation Building in Singapore and Malaysia ett seminarium om meritokrati i Singapore. Där ingick också en presentation av vissa studenter. En kille var speciellt bra. Han hade tagit med sig 2 paraplyer till klassrummet. Han gav två elever varsitt paraply och sa nånting i stilen med:

” What if I ask you to cross the street while its raining and your merit is measured on if you are wet or not at the end ”

Eleverna öppnar sina paraplyn

”I’ve given you two umbrellas, one umbrella is faulty and the other one is not. ”

Och en av dem säger helt spontant

”Oh, I thought it was me”

Den här scenen var nog bland det bästa jag varit med om. Hon sa precis det som de flesta upplever. Hon trodde att det var fel på henne istället för paraplyet. Paraplyet va såklart en metafor för förutsättningarna man får i livet. De man inte kan påverka själv. Att inte vinna på meritokrati betyder inte att man inte är duktig.

Strukturella problem är inte nånting som tas upp mycket i Singapore. Man snackar inte om feminism eller om patriarkatet. Det finns inte i det meritokratiska systemet. Idén är att man kan åstadkomma allt om man bara vill det tillräckligt, om man jobbar hårt och inte hjälper varandra.

Allt det här har jag nu berättat för att förklara den underliggande ideologin bakom Singapores skolsystem.

Om jag skulle jämföra Lund och NUS skulle jag säga att det inte är svårare rent intellektuellt. Det blir dock svårare på grund av de olika systemen. Jag ogillar att ha alla kurser samtidigt och tycker det blir mycket svårare att få saker gjorda när man hela tiden har flera bollar i luften. Det finns dessutom inte mycket solidaritet i skolan. Man hjälper inte varandra, speciellt om man inte är mer än klasskompisar. Betygen sätts nämligen beroende på hur bra det går för den som presterar bäst. Den här terminen har verkligen fått mig att uppskatta det svenska universitetssystemet så mycket.

Jag tänkte avsluta det här lite annorlunda inlägget med ett citat från en annan lärare jag har som var så klockrent och säger så mycket om Singapore, men också om vår tid och den arbetsmiljö vi är eller kommer att bli en del av:

”It’s called manipulation, nowadays we call it networking”

Lämna en kommentar