Linnea Falk
University of Amsterdam

Är det verkligen redan November?

Kort lista på saker jag avskyr:

  1. Klyschor
  2. Folk som finner sig själva sekunden de flyttar utomlands
  3. Glättighet

Och ändå sitter jag här och inleder ett blogginlägg om hur underbart och fantastiskt det är att plugga utomlands med orden “tiden går fort när man har roligt”. 

Men det gör den. Den går extremt fort. Första månaderna i Amsterdam har passerat som i en dröm, och det känns konstigt (men fantastiskt) att numera kalla staden mitt hem. Det är svårt att inte dras med i storstadstempot, och det tog inte lång tid innan jag började svära åt alla turister för att de “cyklar för långsamt”. 

Det har varit en otroligt intensiv period, både inom skolan och utanför. Det är väldigt hög nivå på utbildningen, och då UvA är ett forskningsinriktat universitet har mina kurser haft många praktiska moment. Alla föreläsningar och seminarier har dessutom varit på plats, vilket självklart varit roligt men även krävande efter ett år av distansstudier. Jag har upplevt att undervisningen kräver mer engagemang och förberedelse än i Sverige, men den ger även mer utdelning i form av feedback och entusiasm från föreläsarna. De kurser jag läser fick jag i princip välja helt fritt, så länge de blev godkända av institutionen och passade med schemat, vilket varit otroligt kul eftersom jag kunnat läsa kurser jag annars inte haft tillgång till. Terminssystemet här är dock lite annorlunda, vilket kan vara förvirrande i början. Det består av 3 “block” som sträcker sig över hösten och en bit in på våren. Man fyller varje block själv med de kurser man vill läsa, vilket gör det viktigt att man har koll på krediter och undervisningstimmar. Jag gjorde misstaget att välja en kurs som inte är slut förrän i början av februari, vilket innebär att den krockar med min kurs hemma i Sverige i vår. Ett tips är därför att verkligen läsa in sig på hur systemet fungerar innan man söker sina kurser. 

Staden i sig och människorna som kallar den sitt hem är även otroligt välkomnande, och känslan av uppvaknande efter en lång covid-relaterad dvala är stark. Mycket av undervisningen har även varit baserad på grupprojekt, vilket gjort det lättare att lära känna folk här och pumpa dem på tips om de bästa barerna, vintageaffärerna och rave-vänliga lagerlokalerna. Själva universitetet är dessutom enormt och väldigt modernt, vilket gör det lätt att träffa folk och får det att kännas som en egen liten stad — det finns till och med en studentdriven biograf på området! Gatorna är ständigt fulla av folk och trafik, även (eller kanske snarare särskilt) långt in på småtimmarna. Det är mycket intryck på en gång, och det har kanske varit lite för lätt för mig att glömma bort plugget i några dagar mellan alla technofestivaler och museibesök. Men, som man säger, det finns alltid omtentor men inga om-utbyten.

Det bästa man kan göra för att verkligen upptäcka staden är att lära känna lokalbefolkningen (lättare sagt än gjort, jag vet). De kommer veta vilka ställen man ska undvika för att inte fastna i en flod av berusade turister och vilka ställen som verkligen är värda ett besök, trots att de ligger mitt ute i ett övergivet industriområde. Det finns även en del event och aktiviteter organiserade av Erasmus Student Network, en studentorganisation för internationella studenter, men de tenderar att inte vara värda pengarna. Det är bättre att lägga de pengarna på ett museikort eller entrébiljett till Europas största loppmarknad, eller varför inte en bussresa till Paris?

Har egentligen inte så mycket mer att säga förutom att uppmana alla som läser (alla!) att åka hit, antingen på utbyte, praktik eller bara besök. Det är en otrolig stad, ett bra universitet och en viktig lektion i cykel-etikett som jag förhoppningsvis kommer ha användning för även hemma i Lund. Det var allt för mig så länge, tot ziens!

Lämna en kommentar