Hej bloggen!
Första veckan här i Konstanz är förbi och ”the exam period” närmar sig med stormsteg. Istället för att beta av varje kurs för sig läser vi här i Tyskland alla våra kurser samtidigt och rundar av det hela med en tentaperiod momentum i slutet av terminen. Det är inte utan att blodtrycket börjar stiga lite i takt med att alla deadlines kryper närmare och närmare…
Så, för att få en liten paus i studierna bestämde vi oss (jag och resten av ”Scandi-crewet”) för att testa våra längdskidor. Har man nu släpat med skidor, pjäxor, stavar och valla på en 14-timmars tågresa genom vad som kändes som halva Europa ska de ju också användas liksom. Sagt och gjort – i fredags gav vi oss på äkta norsk manér ”ut på tur” med fikapackade ryggsäckar.
Sällan har jag känt mig så svensk som när jag och norrmannen förbarmade oss över vallningen på danskans skidor från 1985, slängandes med uttryck som ”Vad tror du om blått? Det är ju ändå minusgrader”. Jag har sagt det förut, men det här utbytet drar verkligen fram mer svenskhet ur mig än jag ens visste att jag kunde uppbåda.
Det blev en riktigt härlig eftermiddag. Viel Spaß som man säger här i Tyskland. Och gissa om jag njöt av att glida om dem båda i spåren. Lite grann i alla fall – det råder delade meningar om vem som egentligen var snabbast… Säkert är dock att det är två guldkorn till personer jag hittat, trots att de inte alltid fattar storheten i ABBA.
Auf Wiederhören!
/Louise