Jag, Olle Ängeby, befinner mig i skrivande stund i Jerusalem. Ett ställe som allmänt erkänts som intressant, vilket har resulterat i otaliga krig och konflikter á la herre på täppan. Dock har ingen ensam grupp tagit över helt och hållet, vilket innebär att Jerusalem är en smältdegel av influenser, religioner, traditioner, språk och seder.
Dessvärre för Jerusalem och dess invånare har detta attraherat en viss bomullsblek och lagom lång värmlänning, som vill ta del av denna saliga blandning. Vem är då denna varelse som numera stryker omkring i den heliga staden?
Jag är en 23-årig pol.kand-student med fokus på det statsvetenskapliga. Innan jag var statsvetare utgick mycket av min personlighet från mina erfarenheter som 16-årig utbytesstudent i Nya Zeeland. Alltså behövde jag åka utomlands för att kunna behålla synen på mig själv som en världsvan person med intresse för folk som tycker många saker; därför blev det en utbytestermin.
Jag har engagerat mig i LUPEF till en måttlig grad tror jag, framförallt förra året. Jag tror också att det engagemanget hjälpte när jag skulle söka nominering eftersom många universitetspersoner verkar se de raderna på CV:t som tacksamma indikatorer för ens personlighet och intressen. Ett tips är därför att ta chansen att engagera sig, men i det man genuint uppskattar!
Att det blev just Jerusalem var ingen självklarhet. Den första gången jag sökte (innan november 2020) satte jag Beirut som förstahandsval, fast den gången uteblev nominering. När jag efter jullovet fick chans att söka igen blev det Jerusalem som förstahandsval istället.
Primärt ville jag bara iväg på ett utbyte, sekundärt ville jag till mellanöstern någonstans. Det tror jag är en sund attityd inför ett utbyte på grund av mina tidigare erfarenheter. Tyvärr tror jag också att det var en mindre strategisk attityd när det kommer till att skriva ett statement of purpose, vilket jag fick veta när jag frågade vad jag kunde göra bättre inför min andra ansökan. Ett tips inför ansökan är alltså att framhäva alla trevligheter man förväntar sig av ett eventuellt utbyte, och ett tips inför utbytet är att försöka ha så få förväntningar som möjligt.
Redan innan jag visste om det har jag brottats med en otroligt frustrerande israelisk byråkrati. Eller snarare det förhållningssätt som, vad jag förstår det, kan vara en frustration för många som kommer hit. Jag fick inte min formella antagning förens mitt i sommaren någonstans. När jag fick reda på hur sent terminen började kom det som en överraskning. Jag har fortfarande inte fått det korridorsrum som jag ska ha för resten av terminen.
Alla de sakerna har gjort mig otroligt stressad, särskilt i somras. Men stressen har till stor del runnit av sedan jag kom hit och insåg att det är kaos för alla, och det funkar ändå.
Byråkratin i Jerusalem kan gärna liknas vid trafiken. Mitt första intryck var att det är en kaosartad röra av tutande bilar, något som jag inte gärna hade kunnat ge mig in i utan betydande obehag och oregelbunden hjärtrytm. Men, som någon förklarade för mig, är det inte så stressigt när man förstår förhållningssättet. Istället för att det är du som förhåller dig till trafiken, planerar din körning och hoppas på att en lucka ska öppna sig inför filbyten – så får trafiken förhålla sig till dig. Det är bara att visa pondus; tuta på, blinka och byta fil.
Det har bara varit svårt för mig att navigera ansökningar och formulär med ett konfliktundvikande och kravlöst förhållningssätt. Det är onödigt svårt att försöka vara planerad och förberedd redan innan man tar kontakt. Därför är ett tips att våga ställa dumma frågor, att våga fråga flera gånger och att våga ställa krav.