Olle Ängeby
Hebrew University of Jerusalem

Tankar om Jerusalem och universitetet

Det är en trött fredagseftermiddag och jag befinner mig på det österrikiska härbärget i Jerusalems gamla stad. Strax utanför dörren finns glatta gatstenar som leder till en värld av antika platser, gatumat och valfri dryck. Innanför dörren finns bara jag, en allt för dyr cappucino samt ett antal deadlines. Självklart är detta en högst olycklig sits, men det är likväl utbytesstudentens bitterljuva vardag. En som går att likna vid alla våra fäders favoritpralin: romrussin. Ordet utbyte finner naturligtvis en likartad part i den ljuva chokladen, medan studier tillhör det kontrasterande innanmätet.

Okej, pretentiöst och märkligt intro åsido är det lite så jag känt på sistone. Vardagen i Jerusalem är ju vardag ändå. Många dagar passerar utan att något mer märkvärdigt händer här än vad hade varit i Lund. Kaffet är annorlunda, duschen är kallare, men tidsdisponeringen är ungefär den samma. En vanlig dag går ut på att äta, plugga och kanske hänga lite med några vänner. Det är inga konstigheter så att säga.

Självklart finns det övergripande skillnader dock. Likt mycket annat, men olikt pol.kand, läser man många kurser samtidigt. Det innebär att man i större utsträckning själv kan välja hur vardagen ska se ut. Vill du att lite över halva veckans kurser ska sammanfalla varje onsdag, för att skapa vad som i folkmun kallas ”en piss-lång dag”, så är det fritt fram. Det gjorde jag i alla fall, och det beslutet ångrar jag bara en gång i veckan.

Alltså beror dina studiers utformning i högsta grad på dig själv. Valen du gör under en hektisk första vecka får bestämma innehållet för studierna. Då bestäms om slutprovet ska bestå i en 25 sidors lång essä eller en 5 minuters lång presentation, om du ska ha en mångfaldig uppsättning kurser eller om de olika lektionerna ska smälta samman. Att fatta ”rätt” beslut i den här aspekten är inte helt lätt. Man vet ju inte på förhand hur det är, så man får ju förlita sig på vad andra säger. Något jag hade önskat såhär i efterhand hade varit att läsa fler kurser på huvuduniversitetet istället för att nästan enbart läsa kurser på Rothberg International School vilken man annars lotsas till.

Sedan finns det mer specifika skillnader i vardagen som inte nödvändigtvis har med undervisningen att göra, men som präglar vad man lär sig. Att det här är en region i världen som minst sagt är lite konfliktbenägen gör sig stundvis märkbart. Såklart dels i form av historierna man får höra från olika håll, men kanske framförallt i de dagliga spåren av konflikt. Innan man kan få tillträde till universitetsområdet (som är omgivet av stängsel) måste man igenom en säkerhetskontroll. När man är ute ser man soldater lite här och var. Och när man hör en ljudlig smäll (såsom åska och fyrverkerier) är det några sekunder som man står där och är lite fundersam. Självklart innebär inte detta att jag känner mig otrygg, men man inser ändå att man befinner sig i ett land som potentiellt kan bryta ut i krig under lunchen.

För att summera, och göra inlägget mer praktiskt, säger vi såhär:

Jerusalem som stad får 8 av 10 toast. Det är en häftig stad, särskilt om du är religiös eller intresserad av sådant. Däremot är vardagen ganska dyr, och ofta får man akta sig för att inte få betala ”turistpriset”.

Universitetet får 6 av 10 toast. Här lider betyget mycket av det faktum att jag inte gillar Rothberg så mycket om jag ska vara helt ärlig lol. HUJI (som man tekniskt sett söker till, och där man kan läsa alla kurser om man är lite planerad) är ett fantastiskt universitet vad jag kan bedöma. Rothberg international school däremot, är en helt ok division av universitetet, som verkligen inte håller samma standard som varken LU eller övriga HUJI enligt mig. Framförallt tycker jag verkligen inte om administrationen. Utbyteslivet blir såklart stressigare när ens boende, kursval osv. sköts av stressade stackare som verkar ha väldigt mycket att stå i. Vilket resulterat i att mina möten med administrationen känts lite otrevliga, inte nödvändigtvis produktiva och med en konfrontativ underton. Mitt absolut främsta tips och förhoppning för folk som kommer efter mig är att de bråkar med administrationen vad gäller sjukförsäkringen. De kommer att procka på med universitetets sjukförsäkring trots att vi svenska medborgare är försäkrade av Kammarkollegiet under utbytet. Till mig hävdade administrationen att jag var tvungen att köpa den sjukförsäkring de rekommenderade för att kunna få visum, men här har jag träffat många som kunnat välja egen sjukförsäkring från hemlandet.

Däremot finns det ju kurser att läsa här som skiljer sig från vad man vanligtvis läser. Till exempel har jag lärt mig mycket om Sionism och konflikter kring själva Israel såväl som övriga mellanöstern. Det är ju en av platserna för det, och ett plus är att de allra flesta lärare verkligen håller i åtanke att ha en i grunden opartisk läromiljö (med källor från ”olika sidor” osv.) så det är ett stort plus

Sist men inte minst får utflyktsmöjligheter osv. 9 av 10 toast. Studentunionen gör ett gediget arbete vad gäller att tillhandahålla aktiviteter och utflykter för det första. Sedan går det bussar lite här och var, och den offentliga transporten är typ det bästa med Israel / Palestina. Billigt och bra, synd att de flesta bussar och samtliga tåg inte går på shabbat bara.

Lämna en kommentar